Demonstranter och vänner!
Det går bra för Sverige, sägs det. De goda betygen från Kapitalets prognosmakare tas till
intäkt för att regeringspolitiken varit riktig. Men att det går bra för den traditionella
nationalekonomin i Sverige betyder ju inte att det nödvändigtvis behöver gå bra för
arbetare och vanligt folk. Snarare tvärtom. Förutsättningarna för att det ska gå bra
för de besuttna i landet verkar vara att det går fortsatt dåligt för låg-
och medel-inkomsttagarna och den ständigt växande gruppen av gamla, olönsamma, sjuka
och utslagna medborgare, som sedan länge lämnats därhän i vår nuvarande ordning.
Den avgörande frågan är för vems Sverige det går bra? För vilka har regeringens
politik varit framgångsrik?
De sämst ställda har knappast fått det bättre, och klyftorna mellan fattig och rik
blir ständigt större. En FN-rapport för en tid sedan konstaterade att Sverige intar
en usel förstaplats vad gäller ökade klassklyftor under 1990-talet.
Samtidigt som de rika blir rikare och vinsterna ökar i storföretagen så meddelar
Frälsningsarmen och andra hjälporganisationer att köerna vid deras soppkök blir längre.
Att Sverige är tudelat var ingen nyhet. Det är ju alla klassamhällen. Men vad vi kunnat
observera under senare år är en våldsam förändring och försämring av levnadsvilkoren för
stora grupper här i landet. Samtidigt som antalet mångmiljonärer har tredubblats i Sverige
under 90-talet så ökar antalet fattiga. Enligt Statistiska Centralbyrån så lever
i dag över 800 000 svenskar under det officiella fattigdomsstrecket. En skam och vanära
för landet!
Även i de flesta av våra kommuner är läget katastrofalt. Pengarna räcker inte på långa
vägar till de utlovade förbättringarna inom skolan, vården och omsorgen.
Även i vår egen kommun är situationen mycket allvarlig och jag är tveksam till om de
som nu bestämmer är kapabla att reda upp situationen.
Under 90-talet har den socialdemokratiska fördelningspolitiken verkat i motsatt
riktning mot förr - från de fattiga till de rika. Socialdemokraterna har drivit en
politik som de borgerliga högerpartierna önskat att få göra, men aldrig riktigt
klarat av.
Begrepp som hushållning, planering, rättvis fördelningspolitik och skatt efter bärkraft
bannlystes och ersattes med marknadskrav, globalisering, konkurrens, flexibilitet
och anpassning.
Den konstruerade krisen under 80-talet blev verklighet under 90-talets början och
regeringen fick möjlighet att anpassa Sverige fullt ut till EUs konvergenskrav och
villkoren för ett medlemsskap i valutaunionen.
Man kallade det hela för saneringspolitik för att ge intryck av att nedskärningarna
var något annat än de i verkligheten var. Klassklyftorna vidgades dramatiskt och
samhällets överskikt lade inte bara beslag på hela tillväxten, utan man tog också
tillbaka en stor del av det som man tidigare under åren tvingats att avstå ifrån.
Må vara att Göran Persson och regeringen nu i budgeten också låter en och annan
smula falla på den fattiges bord, men huvudinriktningen av marknadsliberalismen -
vidgade klassklyftor, välfärdsslakt och privatiseringar ligger fast av det enkla
skälet att EU kräver det.
Högerpolitiken har aldrig haft sin förutsättning i tillväxt eller inte tillväxt.
Den statsfinansiella krisen var en skapad förevändning. Högerpolitiken utgår från
kapitalismens krav i en tid då systemet inte längre ser behov av . eller har intresse
av - eftergifter och socialt hänsynstagande.
I Sverige har vi idag råd at erbjuda alla medborgare ett gott liv. Det som hindrar
detta är det etablerade EU-systemet och det kapitalistiska egenintresset och -
naturligtvis - det politiska etablissemanget som sätter storfinansens väl före folkets.
Egentligen så har det aldrig funnits någon verklig ekonomisk kris här i landet utom hos
dem som drabbats av nedskärningarna och hos de som förblivit arbetslösa. Den konstruerade
krisen har använts för att tvinga de många fattiga att spara åt de få.
Det var heller inget militärt våld som ledde till att landet bytte sitt statsskick mot
EUs! 70-talet och 80-talet och början av 90-talet var de fredligaste som Europa
någonsin upplevt.
Det fanns heller ingen annan historisk nödvändighet för det som hänt. Bara skicklighet
och framsynhet hos storfinansen och makteliterna och deras tidningar och oförmåga,
lättja och brist på medvetenhet hos de politker som satts att förvalta och bygga
tryggheten och välfärden här i landet.
Det är just denna omfördelning av makt och pengar - från arbete till kapital och från
offentligt till privat - som hela tiden varit EU-medlemskapets grundläggande och
huvudsakliga mening.
Med girigheten som ledstjärna säljer nu landets kapitalägare och EU-entusiaster ut
Sverige bit för bit och offrar allas vår trygghet och välfärd för att sko sig själva
inom EUs ramar.
Även om allt fler frågar sig vad det är för mening att bygga ett nytt Europa på
ruinerna av välfärdsstaten så verkar processesen gå vidare som på räls och det krävs
närmast en folkresning för att hindra den tragiska utveckligen.
Vid en ytlig betraktelse kan valutaunionen EMU framstå som ett ganska
oskyldigt projekt. Men låt inte lura Er! För tar EU kontrollen över
de ekonomiska styrmedlen så tar unionen också kontrollen över nationalstaternas
viktigaste verktyg för att styra den nationella politiken.
Den gemensamma valutan kommer att få allvarliga följder för de enskilda länderna
och deras folk. De sociala och ekonomiska klyftorna kommer att bli större både inom
och mellan länderna. Spänningar och konflikter kommer att öka i Europa och inte att minska
som EU-byråkraterna vill få oss att tro.
EMU är ett djupt odemokratiskt projekt där penningpolitiken har överlåtits till
ett gäng oavsättliga bankdirektörer med högeridéer. Detta är en politik och utveckling
som ligger helt i linje med EUs ambition att bli en egen federal stat.
Även om den officiella retoriken beskriver EU som internationalism och bra för freden
så är verkligheten den att de gamla kolonialmakterna i Europa egentligen aldrig haft med
verklig fred eller sann internationalism att göra. Studera historien och det som nu
händer!
Se krigshetsaren Blairs engagemang för bombningarna i Irak och Jugoslavien! Se Frankrikes
elaka spel bakom folkmorden i Rwanda och Burundi! Se Belgiens långa fingrar i samband
med inbördeskrigen i Kongo! Eller studera och ta reda på Tysklands, Österrikes och
Italiens agerande bakom kulisserna vad gäller den jugoslaviska tragedin! De dominerande
länderna i EU har näppeligen varit några fredsänglar och det är de inte nu heller.
EU är ett stormaktsbygge. En nykolonial ambition och en bastion till försvar för
de marknadsliberala värdena. Det socialdemokratiska argumentet att EMU skulle utgöra
något slags skydd mot det internationella kapitalet är ren lögn och ett av många försök
i sammanhanget att lura folket och partimedlemmarna.
Deb s.k. nya ekonomin är knappast ny i sig utan en gammal väl beprävad utsugarekonomi
där de etablerade politikerna nogsamt glömt bort begrepp som solidaritet, jämlikhet
och rättvis fördelningspolitik.
Den nya tekniken har i mångt och mycket visat sig vara en kejsare utan kläder. Vi blev
pådyvlade en teknik om vilket man en gång informerade att den skulle skapa oss ett
oöverträffat välstånd men som i stället har använts av Makten mer för att "spara" än
för att skapa.
De högt uppskruvade IT-förväntningarna riskerar att sluta i en social och ekonomisk
baksmälla och till lika överproduktionskris som bara utvecklingspessimisterna kunnat
ana.
Istället för de fattigas och förtrycktas räddning har den nya tekniken till stora
delar blivit ett Maktens opium åt folken. Den mänskliga rättighetens information har
förvandlats till ett lysande geschäft och med den nya teknikens hjälp ska vi nu svinga
oss uppåt i informationens klassamhälle. Men myten om det här samhället måste vi avslöja
om inte framtiden ska glida ifrån oss.
Vi måste se framåt! Ta vara på "utmaningarna" och "möjligheterna" låter det allt som
oftast från makthavarna i landet. Vi ska glömma och vänja oss av med att se bakåt och
tänka efter hur det var förr.
För makthavare och överhet vet med sig att den med kort minne är lättledd medan den
som vägrar glömma kan bli en farlig person för dagens maktelit.
Hur var det då för exempelvis tio år sedan? Antalet fattiga var inte alls lika
stort som idag och det sociala trygghetssystemet fungerade efter vad jag minns
ganska hyggligt.
Blev man sjuk så hade de flesta 100 procent i sjukersättning redan från första dagen.
I dag förlorar man flera tusen vid minsta förkylning. Inte undra på att många går
till arbetet fast man är sjuk och borde stannat hemma. Det är heller inte konstigt
att långtidssjukskrivningarna ökar.
Den som blev pensionär hade ett robust pensionssystem, ATP, att förlita sig till. Man
slapp att skaffa sig en privat pensionsförsäkring.
När ATP infördes blev det själva kronan i en politik som hade vanligt folks
välfärd som mål. Det var en kollektiv lösning av vanliga människors ekonomiska problem
under åldersdomen och ett värdigt tack för gjorda sociala insatser och ett strävsamt
arbetsliv.
Solidaritet och social rättvisa var grundtanken i det första pensionssystemet som gav
arbetarklassen och småfolket en pension som gick att leva ett värdigt liv på.
När de nyliberala ekonomiska teorierna under 90-talet kom att dominera socialdemokratin
så var ATPs dagar snart räknade. Egoism och kapitalistiskt tänkande skulle gälla även
för pensionärerna.
Skrotandet av ATP och införandet av det nya pensionsssystemet utgör ett av de värsta
angreppen på svensk arbetarklass under senare år. Och ett av de fulaste.
Det påstods att ATP-systemet inte skulle klara framtidens pensioner och att pengarna
skulle ta slut några årtionden in på 2000-talet. Men detta är inte sant. En mycket liten
höjning av av pensionsdelen i arbetsgivaravgiften hade klarat ålderspuckeln.
Det nya systemet innebär avsevärda försämringar för stora grupper av LO-medlemmar. Men
skrotandet av ATP handlar också om att kapitalet ville åt pensionspengarna.
ATP-fonderna var offentligt kontrollerade och användes för samhällsnyttiga satsningar
som bostadsbyggande och statlig industripolitik. De nya fonderna passar bättre in i
EU-systemet att plöjas in i spekulationsekonomin och användas för att berika de redan
rika.
Många av oss ser med vrede och förtvivlan hur välfärden och de sociala trygghetssystemen
monteras ned och slås sönder. Det s.k 2/3-samhället är redan här och Sverige är på väg
mot odemokrati. Klassamhällets orättvisor ökar. Den som är rik kan köpa sig all tänkbar
service medan arbetare och vanligt folk pressas allt längre ner mot otrygghet och
armod.
Inom kommunpolitiken gör vi allt som står i vår makt för att bekämpa nedskärningspolitiken
och driva en politik som motsvarar alla förväntningar och krav. Vi har krävt större
personaltäthet inom vård, skola och omsorg och en helt annan fördelning av de resurser
som ändå finns. Men om vi ska nå verklig framgång i våra strävanden så måste vi
försöka nå betydligt fler väljare till nästa val.
Jag och många med mig är mycket besvikna på arbetarrörelsen i landet som vi menar har svikit
sin historiska uppgift och kapitulerat för kapitalintressena. Etablissemanget har
valt umgänget med det "fina folket" under kristallkronorna nere i Bryssel för gott
och anpassat sig till den nyliberala ordningen och struntar i vad vanligt folk och väljare
här hemma tycker och önskar.
Tål de socialdemokratiska väljarna ett EU-bedrägeri till? Jag tror inte det. EMU är
en ödesfråga för vårt land och ett medelmsskap innebär ytterligare utförsäljning av
demokrati och självbestämmande till Bryssel och den s.k. marknaden.
För den som vill värna om vårt lands självbestämmande - vår frihet och vår demokrati -
så finns det bara en möjlighet och det är att säga nej till EMU och kräva att Sverige
lämnar EU så fort som möjligt. Kanske tvingas vi också att bygga en helt ny arbetarrörrelse
eftersom den gamla tycks ha förlorat all kraft och hela perspektivet. Fackföreningsrörelsen
har blivit en papperstiger som saknar kontakt med sina medlemmar.
I år är det 25 år sedan Sydvietnam och Saigon kapitulerade inför befrielserörelsen
FNL. Det var på morgonen den 30:e april 1975 som generalen Duong Van Minh skrev under
kapitulationsförhandlingarna.
I Vietnam har över 5 miljoner ton bomber fällts av amerikanska plan. Det är fyra
gånger den bombmängd som fälldes över Tyskland under andra världskriget. USA har
använt antipersonella bomber i stor skala, napalm- och fosfor-bomber, utfört
massdeportationer och etnisk rensing. 4 miljoner, eller 10% av Vietnams befolkning,
dödades eller skadades under kriget. USAs krigsmakt är skyldig till folkmord och
brott mot mänskligheten i ett av vår tids grymmaste krig.
Än idag dör folk och djur av minor och dioxinförgiftning till följd av kriget.
Under hela denna ohyggliga tid förklarade USA aldrig Nordvietnam krig. Flera av
de generaler och andra höga militärer som var ansvariga för ohyggligheterna lever än.
Om det funnits någon rättvisa i sammanhanget så borde de skyldiga kallas inför Haag-domstolen
och lagföras för sina brott. Men Haag-domsstolen är i praktiken en politisk domstol
i USAs och NATOs tjänst och det är USA som i verkligheten bestämmer vilka som ska dömmas
där eller ej. Någon rättvisa från det hållet är ej att vänta.
25-årsjubiléet är viktigt att hålla fram och värna för alla antiimperialister och vänner
till Vietnams folk. Det är särskilt viktigt i tider när maktetablissemangen använder
milleniumbruset mer för att dölja historiska sanningar och sammanhang än att lära oss
något nytt och värdefullt av det som varit.
Utställningen här ute är ett försök till hyllning och solidaritetsförklarning med det vänliga
och fredsälskande folk som under 40 år haft ett eget rum i mitt eget hjärta. Åk gärna
till Vietnam om ni ännu inte varit där!
Jag ska avsluta mitt anförande med en liten dikt som poeten Stig Johansson skrivit.
Den heter "Strömningar i tiden" och är från 1984 och hör samman med det jag har sagt.
Ni läser väl lurik? Det är bra! Jag vet att många fler läser dikter än man tror. en del
skriver själv och de flesta har prövat på den någon gång i livet.
Poesins värld hör samman med vår historia underifrån och dikten tvingar orden att
bli färre och den verklighet man beskriver att bli klarare.
Jag är rädd för de kombinationer av ord
som nattetid målas på väggarna.
De korsfästa ordens innebörd skämmer mig
liksom de gengångare som smyger på tå genom tiderna
färdiga att ta gestalt vid minsta återgång
till den gamla ordningen.
Till den gamla ordningen eller till en ny ordning.
Jag är rädd för
att det inte finns ett gemensamt språk inom oss
för det goda.
Det är det som skrämmer mig.
Inte det vanliga klottret.
Pelle Månsson, SAFE. Nässjö, 1 Maj 2000