DEMONSTRANTER OCH VÄNNER!

Göran Persson och majoriteten av det socialdemokratiska ledarskiktet har för länge sedan tappat det ideologiska fotfästet vad gäller arbetarrörelsens grundidéer om solidaritet och jämlikhet. De är numera en integrerad del av den europeiska överklassen och dess superstatsprojekt EU och de ser inte klassperspektivet i EU-systemet. Någon socialistisk medvetenhet - om de någonsin haft en - finns inte längre kvar.

Därför är det inte förvånande att Persson kommit dithän att han även tycker och tänker åt folket och på fullt allvar sagt att vi borde rösta om igen ifall det skulle bli ett Nej i EMU-omröstningen i september. Det var under förra julhelgen som han uttalade sig på det här klumpiga sättet i TV 4. "Sverige kan inte leva med ett nej", sa han vidare. Skulle han mena vad han sa så är den nu beslutade folkomröstningen ett kvalificerat hyckleri och hans uttalande ett klart och tydligt förakt för demokratin och folkviljan.

I dag kan vi konstatera att EUs verklighet till punkt och pricka blivit lika förljugen och usel som vi inom EU-motståndet hela tiden varnat för. Raserandet av välfärden och den växande odemokratin är bara ett par av konsekvenserna av medlemskapet här hos oss, när gamla despoters önskedröm om ett Storeuropa håller på att förverkligas nere på kontinenten.

Allt dåligt som hänt i Sverige under de senaste tio åren hänger på det ena eller andra sättet samman med EU. Avregleringseländet har raserat Posten, slaktat SJ, privatiserat Telia och gett oss skyhöga elpriser. Dessutom tränger det privata allt djupare in i skola, vård och omsorg. I högtidstalen sägs att den "befriade marknaden" ger bättre konkurrens, bättre service och lägrepriser. I den bistra verkligheten fungerar det precis tvärtom. De privata monopolen lägger beslag på marknaden och resultatet blir sämre service och högre priser. Allt hänger ihop med EU-medlemskapet - budgettak och nedskärningarna i den offentliga sektorn och detta är bara början. Det talas i dag allt mera sällan om jämlikhet och rättvis fördelningspolitik. Det är som om jämlikhetsretoriken vore tabubelagd i EU-anpassningens tidevarv.

För oss som står fast vid idealen om ett jämlikt och rättvist samhälle blir folkomröstningen i september något av en "sista strid" Och så borde det även vara för alla medborgare här i landet som sätter värde på att få leva i ett fritt och självständigt samhälle. EMU-anslutningen måste stoppas till varje pris. Valutaunionen skulle bli den slutgiltiga avlivningen av demokrati och folkstyre i vårt land under överskådlig tid.

Det gäller att tänka efter före den här gången och inte när det är för sent. EMU är inget kortsiktigt projekt som man kan kliva i och ur efter behag. EMU är snarare ett evighetsprojekt. Någon formell möjlighet till utträde finns inte. Detta borde stämma till eftertanke. Partiledarna i riksdagspartierna har kommit överens om att folkomröstningen skall hållas den 14e september. Frågan som kommer att stå på valsedeln blir: "Anser Du att Sverige ska införa euron som valuta?" På den frågan skall man svara ja eller nej. Enkelt och tydligt kan man tycka. Men fullt så enkelt att det bara innebär ett valutabyte är det inte. Frågan är mycket djupare än så och man kan undra om ja-sidans propagandister har valt den här förenklade frågeställningen för att ytterligare en gång kunna föra folket bakom ljuset och lura det att stödja en folkfientlig politik. - Den verkliga frågan är om Du är beredd att överlämna den ekonomiska styrningen av Sverige till EU-byråkratin och i praktiken överlämna makten över Ditt liv och Sveriges framtid till de nyliberala krafterna nere i Bryssel. Det är just detta som ett ja eller nej till euron handlar om och detta ska man inte kunna dölja genom att prata om vilken valuta vi skall ha. Nej, den verkliga meningen med valutabytet är att ge Brysselmakten möjlighet att trycka tillbaka arbetare och vanligt folk här i landet ytterligare ett snäpp.

EMU är ett politiskt projekt som på sikt kommer att rasera de reformer som arbetarrörelsen i Sverige har tillkämpat sig. Det handlar om ett avgörande vägval och om hur vi vill ha det i vårt land. Skall vi fortsätta på EU-vägen med välfärdsslakt, avregleringselände och elitstyre? Eller vill vi se en mer solidarisk och rättvis utveckling? Det är detta som valet gäller. Allt dåligt som drabbat oss efter det att Sverige gick med i EU kommer att bli ännu värre i EMU.

Man behöver inte ha hjärtat till vänster för att tycka illa om och rösta nej till unionen. Det räcker, med att man är demokrat och vill slå vakt om vår frihet och vårt självbestämmande.

Så satt dom där åter och ljög i TVs myssoffor medan bomberna föll. Jag menar alla våra s.k. "experter" i USA-imperialismens tjänst men med adress Sveriges Krigsmakt, Försvarshögskolan eller Utrikespolitiska Institutet.

Hade de sagt sanningen till tittarna att Irakkriget hade varit bestämt sedan länge och att det handlar om USAs oljeintressen och behov av världsherravälde så hade de naturligtvis inte suttit där. Ty sådan har vår svansviftande verklighet blivit.

Det är som att se på samma gamla film om och om igen. Denna gång med ett något varierat innehåll och ett annat persongalleri. Men i grunden är handlingen lika varje gång.

Vi minns bomberna mot Belgrad och embargot som gav serberna maffiastyre och fruktansvärt lidande. För några veckor sedan försvann Jugoslavien från kartan. Det tog tio år för Västvärl- dens imperialistiska intressen att åstadkomma detta sedan man i slutet av 80-talet bedömt tiden mogen. Med hjälp av säkerhetstjänsterna i Tyskland, Österrike och Italien och Jugoslaviens inhemska och utlandsberoende reaktionära och nationalistiska krafter så lyckades man provocera fram de fasansfulla inbördeskrig som varade i mer än tio år innan det var dags för USAs och NATOs anfallskrig mot Serbien i mars 1999.

Visserligen återstår en sista rest av den federala republiken i form av statsförbundet Serbien och Montenegro, men det förbundet kommer sannolikt också att vara borta om några år. Många jugoslavers drömmar om enighet och nationell styrka på Balkan för att bättre stå emot yttre hot och diktat har därmed åter lagts i graven.

Vi minns Afghanistan och vad som hände före och efter bomberna. Den brittisk-amerikanska attacken mot Afghanistan var den första aktionen sedan kalla krigets officiella slut, som genomfördes utan lagliga förevändningar. Målet i Afghanistan var i första hand inte att tillfångata en terrorist och extremistisk ledare utan att stärka västvärldens imperialistiska makt. Angreppet på talibanregimen, en regim som USA några år tidigare.understödde och hjälpte till makten, inleddes i oktober 2001. Redan flera år tidigare hade amerikanska oljeintressenter vädjat till USAs kongress att försöka öppna Afghanistan för deras exploatering. Nu skulle talibanerna störtas och ersättas av "demokrati" och "frihet". Krigsherrar, smuggelkungar och knarkprofitörer runt om i provinserna gjordes till "frihetskämpar. USAs flyg fällde sina bomber och missiler över byar och städer och massakrerade tusentals afghanska bönder, herdar och deras familjer, samtidigt som alla som var emot talibanerna

försågs med vapen och pengar. Den världsomfattande kampen mot terrorismen var ett krig där USA och dess allierade ansåg sig ha fria händer att agera enligt principen "den som inte är med oss är emot oss". Mindre än två månader senare var talibanerna fördrivna från makten och USA-lakejen Hamid Karzai hade installerats.

Har demokrati och frihet kommit till Afghanistan? Knappast. Har det afghanska folket fått mer drägliga livsvillkor? Absolut inte. Laglösheten är värre än tidigare. Kvinnoförtrycket precis lika hårt. Fattigdomen värre. Precis som Kosovo bör Afghanistan tas som ett varnande exempel för vad som kommer att hända med Irak efter USAs härjningar. Samma natt som USA startade bombangreppen mot Bagdad så genomförde USA-flyget de hittills mest massiva bombangreppen mot Afghanistan. Enligt amerikanska pressuppgifter var det nära 2000 bomber och missiler som fälldes i främst de nordöstra delarna av landet.

Vi minns hur tidigare högt värderade vänner till USA med propagandans hjälp förvandlades till demoner och skurkar. Slobodan Milosevic - som i Dayton-förhandlingarna om Jugoslavien varit en "ansvarskännande och pragmatisk politisk ledare på Balkan", förvandlades inom ett år i den politiska propagandan till en diktator av Hitlers like, - en krigsförbrytare och superskurk. I dag håller han sakta men säkert på att avlivas av segrarnas domstol i Haag och ytterst få bryr sig längre. Usama bin Ladin som var USAs ställföreträdande krigare mot Sovjetunionen i Afghanistan har försvunnit och ingen vet var han finns och nu senast så degraderades den tidigare USA-favoriten Saddam Hussein, han som trilskades så att kriget bröt ut.

Längre tillbaka i imperialismens historia så motiverade exempelvis Mussolini kriget mot Abessinien med att detta land höll slavar och Hitler förklarade angreppet på Polen med att landet hotade Tysklands säkerhet!

Att förneka omfattningen av de imperialistiska våldsdåden är heller inget nytt i historien. Många av oss minns USAs grymma invasion av Vietnam och hur media i väst tidvis framställde invasionen som något nobelt och som en rättvis kamp mot världskommunismen samtidigt som bomber och gifter regnade ner över den fattiga bondebefolkningen. Gifternas fruktansvärda följder har vi ännu inte sett slutet av. I USAs inhemska propaganda beskrevs inte vietnameserna som människor utan som "orientaliska varelser". Allt i mening att rättfärdiga dödandet och förstörelsen inför den inhemska opinionen. De verkliga skälen till imperialistiska krig är aldrig moraliskt legitima. Det gäller för anstiftarna att hitta på något slagkraftigt skäl som kan skapa skräck och avsky hos dem man vill påverka. Så här har det alltid varit genom historien.

Enskilda personers karaktär eller orimligheter i sig förvandlas till rimliga skäl för att starta krig.

Klarar vi inte av att analysera och avslöja de här sammanhangen så blir vi lurade och ständiga offer för mediafolkets omedvetna och ytliga pladder typ huruvida det verkligen är Saddams bild som vi ser i TV-rutan eller om det är någon av hans kopior eller om det verkligen är Usama bin Ladins röst som vi hör på bandet.

När manipulatörerna håller på att ersätta begreppet imperialism med ordet civilisation och när det allmänt förtigs att det s.k. "Kriget mot terrorism" utnyttjas för Bushs och Blairs koloniala ambitioner då gäller det verkligen att skärpa sinnena och se om sitt hus. Det är hög tid att sätta stopp för de nutida rovriddarna innan det är för sent. Saddam Husseins regim må ha varit brutal och förtryckande - och de flesta av oss är säkert glada över att han och hans regim inte längre sitter vid makten i Irak. Men i det här sammanhanget så är regimens karaktär ganska ovidkommande. Det handlade och handlar om ett USA-lett anfallskrig i strid med internationell rätt. Ett brottsligt krig och en våldspolitik som är en katastrof inte bara för det irakiska folket utan i förlängningen även för alla världens folk. Det som hänt och nu händer ska Bush och Blair och deras administrationer hållas i räkning för och inga andra.

Kriget handlar om Makten över oljetillgångar, om världsdominans och om dollarns fortsatta roll som ledande världsvaluta. Tro inte något annat!

Notabelt: I sådana här sammanhang så brukar de fattiga folken erbjudas den västliga civilisationens friheter som mer privatiseringar, mer strukturanpassning, mer plundring av resurser och avskaffande av tullskydd m.m. Så dras den imperialistiska kvarnen nu på samma sätt som tidigare och förhållandena har i grunden inte förändrats nämnvärt över tiden även om västpropagandan vill få oss att tro det. Bush och Blair kommer att hävda att de har världsopinionens stöd för sina illdåd. Men det har de inte. Visserligen så ställer de vanliga lakejerna alltid upp och vissa makteliter som tjänar på rövarkrigen. Men långsamt börjar vanligt folk här och runt om i världen att förstå den västerländska fundamentalismens omfattning, dess hyckleri och dubbelmoral.

Det gick bra för oss i valet. Vi behöll våra tio mandat och gjorde vårt bästa val hittills. Själv hade jag hoppats att vi skulle fått fler röster än vi fick. Jag tycker att vi hade varit värda det och särskilt när socialdemokrater som väntat fortsatte att samarbeta högerut. 43 kandidater ställde upp på SAFEs lista och det var fler än någonsin tidigare. Även denna gång blev vi näst största parti i kommunen och i kraft av vårt starka valresultat är vi representerade i så gott som samtliga styrelser och nämnder.

Det verkar finnas en gemensam värdegrund mellan socialdemokraterna och samtliga borgerliga partier i Nässjö kommun och den vänsteropposition som finns mot "högerstyret" står SAFE för.

Lagom till 1 maj kom krav på ytterligare nedskärningar. 25 miljoner måste skäras bort från de kommunala verksamheterna. Nässjö kommun riskerar att få betala tillbaka 11 miljoner kronor till staten i för mycket utbetald skatt. Dessutom kräver försäkringsbolagen kompensation för de pengar till sjukförsäkring och pensioner som har svindlats bort på börsen. Risken är stor att majoriteten lägger krav på hårda nedskärningar i de olika nämnderna innan sommaren. Det här är

nedskärningar som kommer att drabba barn, elever, äldre och handikappade i kommunen. Därför är det helt nödvändigt att ta kamp mot den politik som skapar nedskärningar!

- Vi måste kräva en fördelningspolitik värd namnet.

- Vi måste stödja kommunalarbetarnas rättmätiga lönekrav och vi måste kräva tillräckligt med förskoleplatser och att de äldre får en dräglig tillvaro.

Vi måste kräva att staten tar bort de helt förödande budgettak som bara gynnar de rika och som förhindrar omfördelning av landets rikedomar, Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartist borde besinna vilka de företräder. Står de som garanter för ett bestående orättfärdigt samhälle eller vill de se en förändring mot mer demokrati och för en rejäl och rättvis fördelningspolitik? Med den nuvarande EU-anpassade politiken skapar man bara fler arbetslösa, större fattigdom och mer utslagning.

Som jag brukar göra ska jag avsluta mitt 1 maj-tal med lyrik. Denna gång författad av Göran Palm. Det blir tre kortdikter ur samlingen "Varför har nätterna inga namn?", som inramar ett längre blankversstycke ur "Fosterlandet i bitar".