Demonstranter och vänner!

Vad skönt det är att vänta med att ta ställning. Skjuter man upp tillräckligt länge fattar besluten till sist sig själva, enkelt och omärkligt, efter minsta motståndets lag. Man fortsätter bara att leva som förr. Man står bara kvar där man redan står.

Man står bara kvar och tvekar och grubblar tills man själv blivit en del a det bestående. Detta är i det särklass vanligaste sättet att ta ställning på.

Göran Palm.

Under mer än 20 år och i land efter land har marknadskrafterna och kapitalintressena vunnit terräng på bekostnad av de sämst ställda och den offentliga sektorn. I vårt land och under sin första tid vid makten har högeralliansen hämningslöst drivit på det marknadsliberala systemskiftet. Arbetslösa och sjuka jagas samtidigt som de allra rikaste har fått stora skattelättnader. Det är en djupt orättvis politik och den har vidgat de redan stora klassklyftorna i samhället. Statliga företag slumpas bort till det privata kapitalet med argument att ”Staten inte skall äga företag” och i välfärdssektorn säljs allt större delar av det offentliga till privata intressenter. På sikt hotar den här politiken naturligtvis den lika rätten inom skola, vård och omsorg.

Högerregeringens politik är förfärlig för alla som värnar arbete, välfärd och rättvisa. Men man är inte ensamma om att bedriva högerpolitik. Systemskiftet har pågått i enbart ett kvarts sekel oavsett vilken sammansättning de regeringar haft som suttit vid makten. I stället för att organisera kampen mot kapitalets härjningar så har ledningarna inom arbetarepartierna gått högerut och drivit i samma politik se de borgerliga. Man har avreglerat och även sålt ut eller konfiskerat folkets gemensamma egendom som om det bara funnits en sorts politik att välja på.

I valrörelsen 2006 hade vanligt folk svårt att se särskilt stora skillnader vad gäller politiken mellan Reinfeldt och Persson och det hade också en del ekonomijournalister och statsvetare. Någon menade t.o.m. att borgarnas valseger var en seger för den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men förutsättningen för att högern i dag kan ge sken av att ha blivit mera socialdemokratisk är att socialdemokratin under de senaste årtiondena också gått högerut och utarmat grundläggande värderingar och institutioner som givit politiken företräde framför marknaden.

Liberalism och marknadsdyrkan har tagit över från den jämlikhetstanke som ville minska skillnaderna mellan individer och klasser. Det stora arbetarepartiets medlemsbas och politiska medvetenhet har rasat samman och förflackats och om jag förstår det hela rätt så finns det inte längre någon väg framåt. Kanske blir det att börja om från början igen.

Sverige är i dag ett ganska traditionellt klassamhälle. Klyftorna vidgas och orättvisorna ökar. En liten ägande klass har åter den verkliga makten. Det är klasskampen – medveten eller omedveten, öppen eller dold – som nu kommer att prägla och styra utvecklingen.

*

Det pågår ett systemskifte där EU-byråkratin och EU:s lagstiftningsmakt utgör motorn. Resultatet av hundra års arbetarkamp håller på att raseras. Till råga på allt så sker det här ganska ostört. Den klassiska inledningsparagrafen i vår regeringsform ”All offentlig makt utgår från folket” finns visserligen ännu kvar men den svarar inte längre mot verkligheten. Den offentliga makten i Sverige utgår numera från EU och från juristerna i EU:s domstolar. Regeringsformens paragraf 4 säger ännu att det är riksdagen som stiftar lagarna i Sverige. Men faktum är att 80 % av de lagar som numera stiftas kommer från EU. Riksdagen har i stort bara att expediera redan fattade beslut. Och vad värre är så verkar modet och/eller viljan att säga nej saknas. Så trist är det.

Att påstå att EU ändå skulle vara bra för löntagarna och fattigt folk är att fara med den grövsta osanning. Det förhåller sig precis tvärt emot.

En oberoende riksbank var en gång ett nyliberalt krav under parollen ”Mer marknad och mindre politik”. Nu vill nyliberalerna ta ett steg ytterligare och införa en överprövning av politiska beslut. Att vänta på beslut i EU-domstolen anses ta för lång tid och därför vill man ha en författningsdomstol som fungerar smidigare, snabbare och som mer effektivt dömer ut allt som inverkat menligt på kapitalets frihet. Det handlar om ren klasspolitik; ”Mer ekonomi och mindre demokrati”.

I Sverige har vi redan sett hur hela departement som utrikes- och försvarsdepartementen förvandlats successivt och helt tappat sin folkliga förankring och i dag lever de sina egna liv där lojaliteterna verkar finnas på andra håll i världen än med det egna folket. Det finns all anledning att ställa frågan om vi längre har kvar vårt självbestämmande här i landet.

För ca tre år sedan blev förslaget till EU-grundlag nerröstat i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. EU:s makthavare ändrade förslaget en aning och har sedan dessa försökt att genomföra det förkastade förslaget under namnet Lissabonfördraget. Det enda land där medborgarna tillåtits rösta om den nya varianten är Irland och även där röstade majoriteten nej i en beslutande folkomröstning. Enligt EU:s eget regelverk skulle Lissabonavtalet därmed ha fallit. Och ändå skall det genomdrivas enligt EU:s makthavare.

Relativt nyligen klubbades anslutning till fördraget igenom av Sveriges riksdag. Varför respekterar då EU:s makthavare inte folkviljan och sina egna regler? Svaret får man dessvärre söka i det faktum att fördraget som sådant går på tvärs med principerna om demokrati och folkstyre.

Lissabonfördraget skärper EU:s vetorätt mot demokratiskt fattade beslut i Sverige och andra medlemsländer. Fördraget slår fast att alla EU:s regler skall gälla framför medlemsländernas lagar och grundlagar. Inget medlemsland tillåts föra en politik som avviker från den som EU bestämt oavsett vad medborgarna än röstar för. Det här är inte demokrati! Dessutom slopas vetorätten i praktiken och de stora medlemsländerna kan köra över de små.

De fackliga rättigheter blir inte längre något värda när de kommer i konflikt med principerna om en fri marknad. I och med detta ogiltigförklarar EU-systemet en viktig del av den lagstiftning som vi har beslutat om i demokratisk ordning här i landet! Så gick det med ja-sidans försäkringar i 1994 års folkomröstning om att ett EU-medlemskap inte skulle hota svensk arbetsrätt och svenska kollektivavtal.

Lissabonfördraget lägger grunden för en helt annan framtid än den som ja-sidan förespeglade. Bl.a. håller vår militära alliansfrihet på att försvinna.

Jag menar att det är viktigt och riktigt att kräva att Sverige skall lämna EU. Regeringen och en riksdagsmajoritet har kört över Sveriges demokratiska statskick!

*

I början av den kris som riskerar att bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet så fortsätter de politiska etablissemangen på olika nivåer att förespråka utgiftstak och överskottsmål med bl.a. motiveringen att vi måste spara inför framtida utmaningar som påstås hota oss. Äldreboomen påstås vara ett sådant hot. Det hela är närmast parodiskt och faktiskt rent korkat eftersom framtida utmaningar knappast kan mötas genom en sparpolitik som gör samhället fattigare. I stället borde alla resurser sättas in för att göra samhället rikare vilket det blir om man tar tillvara den mänskliga arbetskraften.

En i verklig mening ansvarsfull ekonomisk politik vore i stället att i nuvarande situation och med alla medel bekämpa den arbetslöshet som råder och som kan förväntas öka radikalt den närmaste tiden. Vi borde i stället ta bort de nyliberala utgiftstaken och överskottsmålen som EU-byråkratin statuerat. Vidga budgetramarna och garantera produktionen genom statliga ingripanden.

På egen hand kan Sverige inte parera den globala överproduktionskris som nu utvecklas i snabb takt. Märk bygg- och fordonskrisen som redan dragit igång och IT- och elektronikkrisen som väntar bakom hörnet. Men det går att parera den arbetslöshetskris, som redan börjat här hemma, genom bl.a. jobbskapande satsningar inom behovsområdena, som fler bostäder och utbyggnad av den sociala omsorgen.

I stället för att investera samhällets resurser i jobbskapande produktion så förskingrar sparpolitiken resurserna genom spekulation. Se hur det har gått med våra pensionspengar! Finanskrisen är kapitalismens kris som förr eller senare nås en gräns för det pyramidspel som spekulationsekonomin skapar och som tillsammans med den ständigt växande kreditgivningen resulterar i kriser för hela finanssystemet.

I botten ligger den klassiska överproduktionskrisen där det inte finns köpare till allt det som produceras trots växande mänskliga behov. Den krisen har byggts upp under lång tid genom bl.a. det nyliberala systemskiftet som EU-medlemskapet borgat för och som inneburit en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital – till arbetets nackdel. Fortsätter den nuvarande trenden så kommer säljarna som kollektiv snart att vara ganska ensamma kvar.

Det finns fortfarande relativt gott om pengar kvar i statens kassa och folk har lyckats berika sig rejält och i dag framstår som vår tids skattefrälse. Om krisen skall kunna lösas och inte bara skjutas på så måste den verkligt köpstarka efterfrågan ökas. Bästa sättet att göra det är att öka den offentliga sektorns konsumtion och investeringar.

När stater och centralbanker går in och garanterar existerande och utvidgade krediter så är det de vanliga skattebetalarna som sätts i pant. Och även om det för tillfället är uppåt på de flesta börser igen och en del ekonomer och ekonomijournalister verkar lättade och nöjda så finns det ingen anledning för arbetare och vanligt folk att ropa faran över. Finanskrisen är bara toppen på det isberg som överproduktionskrisen utgör. När de krediter som nu inte kan betalas och i framtiden inte heller kommer att kunna betalas så har staten tagit på sig uppgiften att betala. Och vi vet vilka som i sista änden alltid får öppna plånboken. Det innebär också att bl.a. medel till vård, skola och omsorg kommer att skäras ner och skatterna kommer att höjas för den som har minst råd.

Det gäller därför att nu flytta fram positionerna för vanliga löntagare och för folk som har det svårt ekonomiskt och återställa köpkraften. Det handlar inte bara om högre lön utan lika mycket om rätten till arbete och en rättvis och solidarisk politik. Det handlar om att kunna säga nej till omotiverade avskedanden och ja till fler arbeten inom den offentliga sektorn. Arbetslöshet innebär inte ökad konsumtion och därmed ingen ökad produktion. Detta visar all historisk erfarenhet.

I vårt land är exporten större än importen och under förra året så var varuexporten 107 miljarder kronor större än varuimporten. För att kunna köpa svenska varor så behövs normalt svenska kronor. Utländsk efterfrågan på svenska kronor borde därför vara större än efterfrågan på utländska valutor. I vårt system borde kursen på den svenska kronan stiga i stället för att sjunka. Men i det ekonomiska system som råder så gäller inte normala ekonomiska sammanhang.

Sätten att tjäna pengar på pengar är många och ofta sofistikerade och det skulle ta för lång tid att gå igenom dem alla. Den låga växelkursen på kronan är mycket gynnsam för exportindustrin. Det här talas det inte så mycket om i våra medier. Däremot görs det stort väsen av hur dyrt det blir för vanligt folk att semestra utomlands men det hörs knappast ett knäpp om de höga kostnaderna för företag som tvingas importera det mesta som ingår i deras produktion eller att det är positivt för en dela verksamheter här att turistande utlänningar i sommar förmodligen kommer att öka radikalt.

Propagandan att vi ska byta kronan mot euro brukar intensifieras när kronkursen sjunker som om nu detta skulle göra situationen bättre för alla och envar. Så blir det naturligtvis inte. Man måste komma ihåg att det som sker är ett resultat av att vi lever i EU:s ekonomiska ordning där profit och girighet regerar och att starka intressenter här hos oss vill gå in i valutaunionen av dessa skäl. För arbetare och vanligt folk finns det inga som helst skäl att byta valuta.

För att kunna skapa en förnuftig ekonomisk ordning krävs i stället att vi lämnar EU och återinför valutaregleringen och en fast växelkurs och att vi avskaffar kapitalets fria pengarörelser över gränserna. Det vill säga den ordning som bl.a. ligger bakom den svenska kronans fall. Staten måste tvinga exportföretagen att ta hem försäljningsintäkterna i utlandet och växla in dem i vår egen valuta. Först då kan ekonomin i vårt land inklusive kronans värde åter underställas politiska beslut i stället för att ligga i händerna på spekulanters jakt på arbetsfria inkomster.

*

Nästa år ska så kallat vårdval införas inom primärvården i hela Sverige. Det innebär fler privatdrivna vårdcentraler och större klyftor i vården mellan fattig och rik. Vårt parti är naturligtvis motståndare till den här förändringen. Klassegregeringen i primärvården är redan övertydlig. Men borgare och särskilt vårdkapitalister vill ha mer av den här varan. Men profit kostar skattepengar och i den ekonomiska krisen förlorar landstingen skatteintäkter. Rimligen kommer vårdvalet att ytterligare skynda på en redan ökande förlust med kraftiga nedskärningar som följd.

I förlängningen kommer vårdvalet att tvinga fram en stängning av offentliga vårdcentraler på samma sätt som skett i USA. En ren kapitalförstöring som skattebetalarna får bekosta. I ett jämlikhetsperspektiv så blir det de allra fattigaste som drabbas värst. Vårdval innebär en förändring som totalt kommer att ändra primärvårdens arbetssätt vad gäller hänsyn till ekonomiska värden på bekostnad av mänskliga värden. Det övergripande skälet till införandet är politiskt och att skapa konkurrens mellan olika vårdgivare på mer ekonomiska grunder som knappast ökar solidariteten.

Vår nuvarande ordning etablerades i början av 70-talet i en tid när social omsorg och befolkningens behov stod i centrum för samhällsbygget. Förbättrad folkhälsa var målet. De här åren genomfördes omfattande förändringar av hälso- och sjukvården med tydliga socialistiska förtecken. Bl.a. förstatligades apoteksväsendet och Apoteksbolaget fick monopol. Plånbokens tjocklek skulle inte längre bestämma tillgången till vård. I rasande takt byggdes nya vårdcentraler ut – grundläggande sjukvård skulle vara nära medborgarna.

Men varför skrota ett hyggligt fungerande system nu? Det sker i första hand av ideologiska skäl. Sedan 1990-talet har de flesta partier mer eller mindre förordat utökad privat skattefinansierad primärvård. Det är i sammanhanget dock viktigt att konstatera att många vårdcentraler av olika skäl inte kom att fungera så bra som det var tänkt. Sedan 2000-talet har primärvården dränerats på resurser och det har många gånger drabbat just de som har haft störst vårdbehov och ned-skärningarnas 1990-tal stoppade de flesta vårdsatsningar som var nödvändiga.

Idag uppmuntras privata vårdbolag att dra fördel av den svenska sjukvårdens profit. Vår uppfattning är att fortsatt privatisering av offentlig verksamhet - enligt kapitalistisk logik – ger färre jobb. När samma summa skattepengar inte längre ger tillräcklig vinst så väljer man att minska antalet anställda. Att kalla sådant för ”jobbpolitik” är rent humbug.

Det går givetvis att skapa jobb inom tjänstesektorn. Skola, vård och omsorg formligen skriker efter mer personal. Redan i statsfinansernas överskott finns pengar så det räcker och blir över till både nyanställningar och höjda löner – så det är egentligen bara att sätta i gång. Men om denna enkla, självklara och omedelbart genomförbara jobbpolitik tiger de flesta politiker av skälet att offentlig sektor inte automatiskt generar vinst det privata kapitalet.

Regeringens skattepolitik har inneburit att pensionerna får bära en större skattebörda än den arbetande delen av befolkningen. Helt rått och cyniskt tar man från de medellösa och delar ut till de rikaste och starkaste grupperna. De fattigaste hamnar många gånger i ett fruktansvärt utanförskap. För pensionärerna har exempelvis basbeloppet inte höjts på flera år medan de som arbetar har fått sina lönehöjningar och makteliterna har fått sina löner höjda med 100-tals procent och dessutom rikhaltiga pensionsavtal och fallskärmar. Så här fungerar klassamhället! Man tar från de fattiga och ger till de rika! Pensionen är ju en uppskjuten lön som skall förvaltas på bästa sätt av stat och kommun och att förminska denna lön, som sker i dag, är inget annat än bedrägeri mot folket.

Pensionärerna har lika höga hyror, mat- och bensinkostnader m.m. som alla andra i samhället. Pensionen är per definition inget bidrag som många tycks tro utan lön som arbetande människor avstått i från för att förvaltas till den dag som man inte anses arbetsduglig längre.

Det är inget annat än djupt kränkande för främst låglöne- och fattigpensionärer att dessa skall betala MER i skatt än människor i arbete. De största skattelättnaderna har naturligtvis de högst avlönade fått. Eftersom pensionen beräknas på den lön man haft är det skrämmande att tänka på vad som väntar kommande pensionärsgrupper eftersom lönedumpning i dag åter står på agendan.

*

En av högerregeringens första åtgärder med stöd av sin s.k. jobbpolitik var att chockhöja avgifterna till A-kassan. Genom höjningen så tillfördes A-kassan mellan 15 till 20 miljarder som egentligen inte behövdes för att täcka A-kassans kostnader. Överbeskattningen gjorde att dessa miljarder gick in i den allmänna statsbudgeten och kunde finansiera borttagandet av förmögenhetsskatten och införandet av skattefinansierade tjänster åt överklassen.

Den sista mars 2008 kunde A-kassans samorganisation meddela att det var 470 000 personer som hade lämnat A-kassan. De flesta som lämnade var de som inte ansåg sig ha råd att vara kvar längre. Så bygger Alliansregeringen upp en arbetskraftsreserv utan skydd, att användas vid social dumpning av arbetsmarknaden.

Allt verkar ingå i en långsiktig strategi i kampen för att försvaga den arbetande befolkningens kamp för rimliga villkor. Vi måste vägra att anpassa oss till den nya ordningen och de nyliberala tankarna. Mycket av det vi upplever i dag av likriktning, övervakning och individualisering är medvetet styrt och planerat av högerkrafterna.

Vi kräver en rättvis skattepolitik återställande av arbetslöshets- och sjukersättningar, kortare arbetstider utan löneavdrag och höjda pensioner. På lite längre sikt är en generell arbetstidsförkortning nödvändig. Det är i sig en absurditet att arbetsdagen i dag är lika lång som 1920 trots den enorma produktionsutveckling som skett sedan dess. I tider av massarbetslöshet måste vi kräva en delning av de jobb som finns. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön ger arbete åt fler och ett bättre liv åt alla!

Det går inte att förlita sig på kapitalismen i kampen för jobben. Det är kampen mot kapitalismen som är en lösning.

Pelle Månsson.

Tal vid SAFE:s 1-majfirande 2009.