Makt, affärer, energi – Vad är kärnfrågan?

Tal av Bo Jansson 2011-05-01 på SAFEs 1 majmöte i Nässjö.

Låt mig slå fast från början: Jag tillhör de många som tröttnade på energifrågan. De flesta, många av dem som utgjorde den stora rörelsen på 70-talet, kroknade direkt efter den manipulativa folkomröstningen 1980, där 100 % av svenska folket gjorde klart att man ville avveckla kärnkraften även om det kunde ske lite olika fort. Vad blev resultatet? Tämligen omgående startade de folkvalda, staten och storindustrin tillsammans sex nya reaktorer och därefter har de fortsatt på den vägen. Förra året var egentligen sista driftsåret enligt valresultatet men vi producerar mer kärnkraftsel än någonsin. Detta är det förmodligen största nederlaget för svensk demokrati i modern tid. Det var inte vi som förlorade, det var de demokratiska värdena och den politiska anständigheten.

Brist på argument eller dåliga argument var i alla fall inte orsaken, tiden visar att de håller än. Kanske var det bara det totala sveket som fick det enorma engagemanget på 70-talet att falna så snabbt. Men en sådan enorm kraft som energirörelsen hade går inte att stoppa med bara ett nederlag. Det räckte väl för att bromsa in farten framåt, men något mer var det som fick folket att gå hem igen och titta på TV. Sveket hade en djupare och mer drabbande dimension än vad bara linjelekar och brutna löften innebar.

Under de intensiva studie- och opinionsåren före folkomröstningsåret vände vi på alla stenar. Det var inte bara kärnkraft och sol och vind, det handlade lika mycket om vilken tillväxt vi ville ha, arbetets organisering, makt och inflytande i näringslivet, miljöfrågor, mat och kultur och uthålliga, mångfaldiga biologiska system. Vi diskuterade våra barns och barnbarns samhälle.

Folkomröstningsåret förändrade kampen. Debatterna snävade in på framför allt ett energislag som vi redan hade avfärdat och egentligen var färdiga med. Tage Danielssons text fångade in det inskränkta; var Harrisburg sant eller bara sannolikt? Det politiska etablissemanget sanktionerade ovanifrån energirörelsen i form av linje 3 med statsbidrag och kansli i Riksdagshuset. Samtidigt styrde de oss bort från de stora visionerna. Vi och vår kamp flyttades skickligt bort från händelsernas centrum och vi fick genomföra vår kampanj på en blommande äng där inget egentligt fältslag stod. I stället för att arbeta vidare med våra stora frågor och studier fick vi vässa några av våra svar till vapen. Vi slogs med riskanalyser, effektivitetskrav, behovsinventeringar och alternativ i siffror och tabeller, och fick motargument om riskerna med kalla och mörka stugor i arbetslöshetens och energibristens land. Som om det var detta det handlade om.

När kampanjdammet hade lagt sig 1980 upptäckte vi att inget hade hänt och att den utveckling vi ifrågasatt och diskuterat så intensivt redan pågick någon annanstans. Vi förstod kanske inte då hur makten hade passerat oss, åtminstone gjorde inte jag det, men vi kände det i form av förvirrad uppgivenhet och maktlöshet. Tillfället kändes förlorat.

Under folkomröstningskampanjen trodde jag att energidebatten handlade om energiförsörjning och inget annat, ett nordligt, vintrigt samhälles basstruktur och allas behov. 80- och 90-talen skulle visa att så inte var fallet. Våra motståndare hade en annan agenda, en annan front. Egentligen hade vi samma bevekelsegrunder. För dem handlade det också om vilket samhälle de ville ha. Inte barnbarnens kanske, utan i ett kortare perspektiv, det vill säga innan bokslut och ägarutdelningar fastställdes.

För dem, och jag talar om en snäv men internationell krets av institutionella kapitalägare och storbolagsföreträdare, gällde det att säkra 50- och 60-talets marknadsutveckling och sin egen ekonomiska tillväxt. Det krävde ett stopp för den negativa tendens som vänstervågor, fredsrörelser, avkolonialisering, antimilitarism och miljöintressen innebar och som hotade den privatekonomiska sektorns expansion. De var klara över att de inte kunde expandera mer på egen hand och nu utan Marshallhjälp. Expansionen förutsatte att den politiska sektorn kunde tas över och att civilsamhället kunde marginaliseras. De tänkte inte dela med sig längre. Nyliberalismen talade vi ännu inte om 1975, men när energidebatten pågick som värst låg den babyn redan i vaggan och skrek på mer näring.

Kärnkraften blev den ultimata fronten i marknadskramarnas krig, även om den bara är en front av många. Kärnkraften bygger på ökad konsumtion och skapar en kassako med sin enorma produktion dygnet runt året runt – om det nu fungerar. Kärnkraftens enorma kapitalbehov har gjort det möjligt att tömma offentliga kassor i både kommandoekonomier och demokratier och bidrar till att koncentrera det internationella kapitalet till de redan starkaste kapitalgrupperna i världen - grupper som redan på 60-talet kontrollerade olje-, vapen- och läkemedelskapitalet. Den komplicerade tekniken ger makt att härska över både oförstående politiker, taffliga byråkratier och vanligt folk. Kärnkraften blev en bulldozer som röjde väg för marknadens makt och goda affärer. Atomtekniken handlar till ganska liten del om energiförsörjning. Den är en marknadsekonomisk fråga, en fråga om giriga affärer och om makt över stat och folk.

I högkonjunkturen i slutet av 80-talet och den hemlagade krisen i början på 90-talet, som faktiskt båda gjordes till skäl för mer utbyggnad av kärnkraft, blev det samtidigt omöjligt att ifrågasätta den ekonomiska politiken som nu bara handlade om marknadsekonomi. Historien var ju ändå slut, så varför tjafsa om detaljer? Vi fick en ekonomisk diktatur tvärs över och igenom alla demokratiska ideologier, som härskar världen över än idag. Debatten blev ännu tystare, ännu snävare.

Det var här som jag och många med mig kroknade. Vi hade läst in oss på risker och olyckor. Nu såg vi att detta spelade liten roll, det var andra och större frågor på spel. Vi fick dribbla med våra förnuftsargument, mot kärnkraftens risker, den omöjliga ekonomin och ineffektiviteten. Det blev en siffer- och faktaexercis som borde ha vält reaktorinneslutningar till och med. Men trots framgångarna, engagemanget och övertygelsen vann vi inga segrar. De avgörande slagen stod någon annanstans och där vann våra motståndare sina segrar. Segrar som gjorde våra framgångar överspelade. När offentlig politik och privat ekonomi på global nivå underordnats marknaden blev frågor om behov, hushållning, långsiktighet och effektiv användning ointressanta, ohanterliga, olämpliga. Cold cases. Det gäller också vissa energislags risker och konsekvenser, de var förmodligen redan inräknade eller borträknade i den stora kalkylen. Men vi fick fortsätta på vår äng med vår kamp. Vi fick rösta nej medan utbyggnaden fortsatte. Vi blev ännu ett cold case.

Vår aktivitet dränktes i ett hav av stabil ekonomisk och politisk Bor 5 (isotop 10) och avklingade. Trots att nytt bränsle ständigt tillförs. I mitten av 70-talet diskuterade vi ett drygt 10-tal allvarliga olyckor som redan inträffat, inklusive Harrisburg 1979. Sedan kom Tjernobyl 1986, Forsmark 2006, Fukushima 2011 förutom ytterligare 15-20 allvarliga olyckor under denna tid som ingen pratar om. Kostnadsansvaret för dessa som tagits av branschen är försumbart. Inga planer fanns då hur man skulle ta ansvar för avfallet och idag är det fortfarande inte omhändertaget. Uranbrytningen orsakar då som nu enorma miljöskador. Skattebetalare världen över står fortfarande för största delen av den oftast hemliga eller manipulerade notan för investeringar och drift, trots att elpriset har ökat mer än konsumentprisindex. Vi betalar minst två gånger för samma el. Den politiska kontrollen har försvagats genom privatiseringar och ett allt mer internationaliserat kapitalflöde i allt mäktigare företagsgrupper.

Har det hänt något positivt? Jodå, vi har fått en ökad utbyggnad av de alternativa energislagen - också. Dessutom! Även den energin går ju att sälja med framgång om man nu behärskar marknaden. Men varumärket lyser, utveckling saknas. Se på våra lokala vindkraftverk. Massor av kapital, men samma teknik som 1950, bara större och större…

Sannolikheten för nya olyckor och högre elpriser har med de senaste årens utveckling rakat i höjden så att det här med Fukushima till och med verkar vara sant. Sann kommer dock aldrig olycksstatistiken att bli, och notan förblir sannolikt orättvist fördelad även under kommande år, både för drift och olyckor. Däremot är det en 40-50-årig sanning att kärnkraften har blivit en god affär för det internationella riskkapitalet och bidragit väsentligt till att ge dem en oerhörd och skrämmande makt över stater och befolkningar, långt utöver energipolitiken och långt bortom allt vad demokrati heter. Vi har fått ett samhälle helt efter deras koncept. Våra visioner är fortfarande oprövade.

Fukushima och Tjernobyl visar att vi får kämpa vidare. Sarkofagerna får inte bli fler. Men vi måste flytta vår kamp till rätt front, den front det handlar om. Här måste vi sätta upp vår vision om ett bättre, tryggare och mer solidariskt samhälle. Våra vapen behöver inte fortsätta att vara tekniska specialistkunskaper och tabellfakta, utan demokratisk frihet, rättvisa, jämlikhet och broderskap. Resultatet om vi lyckas blir självklart ett samhälle som också omfattar alternativa, tekniskt kontrollerbara energislag, hushållning och miljömedvetenhet.

Small is still beautiful – big is just someone else´s business.