Överproduktionskrisen

 

I början av den kris som riskerar att bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet så fortsätter det politiska etablissemanget att förespråka utgiftstak och överskottsmål med bl.a. motiveringen att vi måste spara inför framtida utmaningar som påstås hota oss. Äldreboomen påstås vara ett sådant hot. Det hela är närmast parodiskt och faktiskt rent korkat eftersom framtida utmaningar knappast kan mötas genom en sparpolitik som gör samhället fattigare. I stället måste alla resurser sättas in för att göra samhället rikare vilket det blir om man tar tillvara den resurs som det mänskliga arbetet utgör.

 

En i verklig mening ansvarsfull ekonomisk politik vore i stället att i nuvarande situation och med alla medel bekämpa den arbetslöshet som råder och som förväntas öka radikalt den närmaste tiden. Då gäller det i stället att ta bort de nyliberala utgiftstak och överskottsmål som EU-byråkratin statuerat. Vidga budgetramarna och garantera produktionen genom statliga ingripanden.

 

På egen hand kan Sverige inte parera den globala överproduktionskris som nu utvecklas i snabb takt. Märk bygg- och fordonskrisen som redan dragit igång och IT- och elektronikkrisen som väntar bakom hörnet. Men det går att parera den arbetslöshetskris, som redan börjat här hemma, genom jobbskapande satsningar inom behovsområdena, som är fler bostäder och utbyggnad av den sociala omsorgen.

 

För så är det. I stället för att investera samhällets resurser i jobbskapande produktion så förskingrar sparpolitiken resurser genom spekulation. Se bara hur det har gått med pensionspengarna. Finanskrisen är kapitalismens kris men förr eller senare nås en gräns för det pyramidspel som spekulationsekonomin skapar och som tillsammans med den ständigt växande kreditgivningen resulterar i en kris för hela finanssystemet.

 

I botten ligger en klassisk överproduktionskris där det inte finns köpare till allt det som kan produceras trots växande mänskliga behov. Den krisen har byggts upp under lång tid genom bl.a. det nyliberala systemskiftet som EU-medlemskapet borgat för och som inneburit en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital till arbetets nackdel. Fortsätter den nuvarande trenden så kommer säljarna som kollektiv snart att vara ganska ensamma kvar på marknaden.

 

Det finns fortfarande relativt gott om pengar i statens kassa och i socialförsäkringssystemen liksom i vissa samhällssektorer där folk har lyckats berika sig rejält och i dag framstår som vår tids skattefrälse.

 

Om krisen skall kunna lösas och inte bara skjutas på så måste den verkligt köpstarka efterfrågan ökas utan kreditfinansiering. Bästa sättet att göra det är att den offentliga sektorn ökar sin konsumtion och sina investeringar finansierade med skatter.

 

När stater och centralbanker går in och garanterar existerande och utvidgade krediter så är det de vanliga skattebetalarna som sätts i pant. Och även om det för tillfället är uppåt på de flesta börser igen och alla ekonomer och ekonomijournalister verkar lättade och nöjda så finns det ingen anledning för arbetare och vanligt folk att ropa faran över.

 

Finanskrisen är bara toppen på det isberg som överproduktionskrisen utgör. När de krediter som nu inte kan betalas så har staten åtagit sig att betala. Och vi vet vilka som i sista änden alltid får öppna plånboken. Det innebär också att bl.a. medel till vård, skola kommer att skäras ner och att skatterna kommer att höjas för de som har minst råd eftersom de är flest.

 

Det gäller därför att nu flytta fram positionerna för vanliga löntagare och för folk som nu har det svårt ekonomiskt och på att återställa konsumtionskraften. Det handlar inte bara om högre lön utan lika mycket om rätten till arbete och en rättvis och solidarisk politik. Det handlar inte bara om att kunna säga nej till omotiverade avskedanden och ja till fler arbeten inom den offentliga sektorn.

 

Arbetslöshet innebär inte ökad konsumtion och därmed ingen ökad produktion. Detta visar all historisk erfarenhet.

 

Kom ihåg att samhällsekonomi inte är det detsamma som företagsekonomi eller privatekonomi även om en del potentater vill få oss att tro att det skulle vara på det sättet!

 

Pelle Månsson

SAFE-medlem

Nässjö