1:sta majtal 2006 av Pelle Månsson

vid SAFE:s 1:sta majfirande i Centralskolan i Nässjö.                               

 

DEMONSTRANTER OCH VÄNNER!

 

Det talas sällan om Jämlikhet och Solidaritet numera.

Det är som om begreppen vore förbjudna i EU-anpassningens tide­varv. Begreppet Lönsamhet och vikten av att vara Flexibel i ar­betslivet används däremot allt mera frekvent. Lönsamhet verkar ha blivit all värdens mått.

 

I dag kan man konstatera att EU:s verklighet blivit lika förljugen och usel som EU-motståndet en gång varnade för. Välfärdsraset och den växande odemokratin är ett par av kon­sekvenserna när gamla despoters önskedröm om ett Storeuropa håller på att förverkligas nere på kontinenten. Och allt dåligt som drabbat oss här i landet hänger på olika sätt samman med var påtvingade anpassning till EU-systemet.

 

Avregleringshysterin har bl.a. raserat Posten, slaktat SJ, privati­serat Telia, gjort bankerna girigare och gett oss skyhöga elpriser medan privata ekonomiska intressen tränger allt djupare in i den del av den offentliga sektorn som är lättast att göra profitabel.

 

- Man har sagt oss att den "befriade" marknaden skulle ge större konkurrens, bättre service och lägre priser men det har blivit pre­cis tvärtemot. I stället har de privata monopolen lagt beslag på marknaden med sämre service och högre priser som följd. Det går bra for Sverige, säger man och storföretagen gör jätte­vinster.

 

Men de har förhållandena avspeglar sig inte i högre löner eller fler jobb for vanligt folk. Ungdomsarbetslösheten är förödande och arbetarlönerna är i dag bland de lägsta i hela väst­europa. Och ingen annanstans är det så lätt och billigt för företag att slå igen fabriker, avskeda anställda och flytta utomlands.

 

Och kommunerna fortsätter att lägga långtidsbudgetar som visar på fort­satta nedskärningar inom viktiga sociala områden. EU-systemet kan liknas vid ett jättelikt "Pyramidspel" - konstru­erat och administrerat av Europas monopolkapital där de rika och mäktiga i de stora EU-länderna lägger beslag på alla vinsterna medan den lurade arbetarklassen och de sämst ställda får stå for insatser­na och betala kalaset.

 

Systemet hålls samman av enorma ersättningar till de som sköter ruljansen medan de politiska etablissemangen allt mer finansierar sig själva via offentliga medel. Det finns na­turligtvis ett djupare syfte med den här typen av system och vi får ett politikerskrå som lätt klipper banden till dem som de säger sig företräda.

 

Egenintresset tar över och förmågan att bedöma konsekvenser avtar snabbt när jämlikhets- och rättviseperspektivet blir suddigt. Så står man där en dag och märker att man i sin iver att vara makten till lags har varit med om att sälja ut landets frihet och medverkat till att Sverige i praktiken blivit ett lydrike till EU och USA.

 

EU-systemet gynnar alltså de som satsar sitt kapital och detta sker på löntagarnas och vanligt folks bekostnad. Så enkelt kan man också beskriva processen och det är inget att hymla om. Det är lagstiftad högerpolitik så långt ifrån Folkhem och Välfärdstat man kan komma. Ty så har Sverige förvandlats - från att ha varit världens jämlikas­te land till ett EU-land som alla andra och ett paradis for kapita­lister.

 

- For att kunna genomföra förändringen så spred makteliterna och deras tidningar myter om kriser i samhällsekonomin. Kriser som egentligen inte hade någon grund i verkligheten. En s.k. "sanerings­politik" kunde motiveras och genom språkliga dimridåer kunde det verkliga syftet döljas. Syftet att befria näringslivet från de efter­gifter och sociala hänsynstaganden som det tidigare hade tvingats till.

 

Nygamla begrepp som Globalisering och Internationalisering myntades, Tillstånd som sades kräva samma beska medicin for folkflertalet for att komma tillrätta med samhällsproblemen. De här begreppen sades vara epokförändringar enbart for att inbilla folk att nedskärningspolitiken måste fortsätta.

 

De politiker som villigt spelat med i den här utvecklingen har fått se hur politikens villkor har förändrats. Men få har protesterat:

Vi har fått se hur en socialdemokratisk regering med hänvisning till EU:s och tidens krav lyckats med bedriften att lämna över mer och mer av bestämmandet till EU, USA och NATO samtidigt som man förskingrat en stor del av svenska folkets egendom utan att detta har resulterat i någon större reaktion från medborgarnas sida. Nog är detta märkligt?!

Den välfärd som dagens pensionärer till stor del varit med om att bygga upp - monteras nu ner efter hand. Men det är inte resurser som saknas utan modet att fördela dem rättvist som inte längre finns. Det gäller dock att förstå och komma ihåg att nedskärningarna i den offentliga sektorn inte är någon tillfällighet eller något nödtvunget och ödesbestämt utan att de beror på politiska beslut som har fattat av dem som har den politiska makten.

Om detta och om den allvarliga situationen som nu råder den galler det att tala klart och tydligt. - För talar vi inte tydligt eller om vi tagit till vana att stryka Makten medhårs kommer det att sluta mycket illa.

Vi måste lära oss att se på verkligheten som den verkligen är trots alla dimridåer och långvariga desinformationskampanjer och göra något åt situationen innan det är för sent. Ty vår demokrati är hotad.

 

Det är ingen tillfällighet att våldet, drogberoendet, girigheten och intoleransen sprider sig som pest nu när välfärden raseras.

 

- Många grundläggande mänskliga värderingar har förändrats under kort tid. Det är inte bara den lögnaktiga politiken, kommersialismen, marknadsfascismen och alla de förljugna krisresonemangen  som kommit till utan också en vilsenhet vad gäller värderingar, ideal och brist på verkligt goda föredömen. En ideallös tid som har sina historiska förebilder och paralleller.

 

Men det är ändå den utbredda oförmågan till inlevelse och medkänsla  som jag tycker är allvarligast. Det är medvetenhet om sammanhang och förmåga att bedöma konsekvenser i mänskliga perspektiv som allt oftare saknas.

 

*

 

Att vara flykting och arbetslös måste i dag vara dubbelt bekymmer­samt. - Och hur mår de som skickas hem igen utan att ha något kvar att komma till? - Hur mår de som tvingas gömma sig for myndigheterna och polisen? Är det egentligen någon skillnad på deras känslor och den ångest som romerna, judarna och de politiskt obekväma hade och kände under nazitidens Tyskland? Jag tror inte det; i Tyskland kände vanligt folk inte ens till vilka skändligheter som pågick i lägren alldeles i närheten av där de själva bodde.

 

Det är viktigt att ta del av och lära av historien. Det fanns en gång ett Sverige som var annorlunda och som ville hjälpa till att förändra världen till det bättre. Vår utrikespolitik gav röst åt de fattiga och förtryckta och var inte europeisk och provin­siell i sitt sätt att se på omvärlden som idag. Något att vara stolt över. Så är det inte längre.

 

Den terrorlagstiftning som EU håller på att etablera även hos oss är i första hand inte riktad mot "brottsliga" terrorister. En sådan lag­stiftning finns allaredan i de flesta EU-länder. Utan det ar en lag­stiftning som är riktad mot vanliga hederliga medborgares fri- och rättigheter. Rättigheter som i dag är förankrade I folkrätten.

 

Det handlar om inskränkningar i vår yttrande- och organisationsfrihet och i vår rätt att stödja organisationer som kämpar för sin frihet från bl.a. imperialistiskt förtryck. Rättigheter som nu hotas i grunden genom den lagstiftning som EU inför på order av USA. Terrorlagstiftningen är menad att skrämma vanligt folk till tystnad om de övergrepp vad gäller rättsäkerhet och personlig integritet som pågår runt om i världen till följd av det s.k. ”kriget mot terrorismen”.

 

Motståndet mot terroristlagarna handlar om vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Ett öppet demokratiskt rättsamhälle eller ett slutet fascistiskt övervakningssamhälle.

 

Genom den luddiga lagstiftningen kan man befara att i dag normala politiska och fackliga aktioner i en nära framtid kommer att betraktas som terrorism om de inte till alla delar faller USA:s regering och EU-eliterna i smaken.

 

En sådan samhällsutveckling måste stoppas till varje pris.

 

Regering och riksdag verkar inte längre ha förmågan eller viljan att värna om grundläggande fri- och rättigheter i vårt land. Det är i praktiken USA som bestämmer vem som ska stämplas som terrorist i Sverige.

 

Hade EU:s terroristlagstiftning gällt i Sverige för 20 år sedan så hade det tveklöst varit förbjudet att samla in pengar till ANC i Sydafrika eller till Sandinistfronten i Nicaragua. Och går man tillbaka ytterligare några år i tiden så hade DU varit stämplad som terrorist om DU samlat in pengar till FNL i Vietnam.

 

I det imperialistiska godtyckets demokrati verkar det nu bara vara tillåtet att solidarisera sig med partier och organisationer som USA har godkänt.

 

*

 

Det gick bra för oss i förra valet och vi behöll våra tio mandat och är fortfarande näst största parti i kommunen. Det finns inget som säger att vi skulle göra ett sämre val i höst. Men inget kommer att gå av sig själv utan det krävs att vi alla hjälps åt om vi ska lyckas.

 

Jag får ibland frågan varför vi i SAFE inte ställer upp i riksdagsvalet. En del tycks faktiskt mena att vi skulle göra oss bra i riksdagen också. Men jag brukar svara att samtidigt som allt fler viktigheter i livet avgörs i våra kommuner så har regering och riksdag nu lämnat ifrån sig makten och överlåtit det mesta av bestämmandet till EU och byråkraterna nere i Bryssel. Och detta – hör och häpna – utan vapenhot eller hot om långvariga bojkotter eller annan utpressning. Nog är detta märkligt!?

 

Och var skulle vi i SAFE få pengarna ifrån till en riksdagsvalskampanj? Och vilka andra än vanligt enkelt och fattigt folk skulle vilja stödja oss ekonomiskt? En valrörelse till riksdagen kostar i dag enormt mycket och de pengarna klarar vi inte av att samla ihop av egen kraft.

 

Normalt så borde fackföreningarna i kommunen stödja oss ekonomiskt och politiskt eftersom vi är det parti som tydligast och mest konsekvent stött facklig verksamhet och fackliga ambitioner genom åren. Men något sådant stöd har vi inte sett röken av. Så vi får nog lita till vår egen kraft och förmåga även i fortsättningen.

 

Vi är i varje fall fortfarande en fri och självständig organisation som inte lyder order från något håll och ett parti som hålls samman av medlemmarnas och sympatisörernas engagemang för en jämlik, rättvis och solidarisk samhällsordning. Vi vägrar konsekvent att ställa upp på de nedskärningar av samhällsservicen som nu pågår och som till största delen drabbar de som redan har det svårast.

 

För en del kan det synas andefattigt att bara kandidera kommunalt. Speciellt som Sveriges kommuner i dag är satta under statlig tvångsförvaltning och kommunpolitiken i mångt och mycket reducerats till att anpassa den kommunala verksamheten till statlig åtstramningspolitik och EU-dikterade krav på budgetbalans.

 

Men andefattigt blir det bara för att dem som viljelöst låter sig inlemmas i ett inskränkt kommunalt förvaltande.

 

En sådan politik kommer vi aldrig att medverka i. Vi kommer också i fortsättningen att kandidera på helheten i vår politik och menar att;

 

- Politiken måste styra den kommunala budgeten inte tvärtom. Skulle pengar ändå saknas så måste vi ställa krav på ökade statsbidrag eller skattehöjning så att verksamheten svarar mot de folkliga behoven.

 

- Det går att bekämpa arbetslösheten genom att kräva en statlig eller kommunal industripolitik värd namnet eller kräva sänkt pensionsålder och kortare arbetstid.

 

- Vi kan gå emot de nyliberala nedskärningstrenderna genom att kräva fler arbetstillfällen inom skola, vård och omsorg.

 

- Det går att utmana marknadsliberalismen genom att säga nej till utförsäljningar av kommunal verksamhet.

 

- Det går att utmana EU genom att kräva svenska kollektivavtal vid kommunal upphandling.

 

- Vi kan hävda att de kommunala bostadsbolagen återförs till allmännyttan och den sociala bostadspolitikens principer.

 

- Man kan välja sociala satsningar före överklassprojekt.

 

- Vi har krävt och kräver arbetslön åt yrkespolitiker.

 

- Vi har hela tiden skärpt kraven på att Sverige ska lämna EU eftersom det är en förutsättning för att vi ska kunna nå ett hyggligt välfärdssamhälle.

 

- Och miljömedvetenhet har hela tiden varit grunden för vår politiska verksamhet.

 

*

 

Det drivs inte längre någon verklig kamp mot arbetslösheten i vårt land. I det nyliberala systemet används arbetslösheten som ett medel att bekämpa löntagarnas krav och rättigheter.

 

8 – 9 procent är den nivå arbetslösheten skall ligga på enligt dogmen. Det är också ungefär där arbetslösheten befinner sig i dag. Vi har alltså massarbetslöshet i Sverige därför att kapitalet vill ha arbetslöshet och därför att Kapitalet tjänar på arbetslöshet.

 

De åtgärder som sätts in mot arbetslösheten är skandalöst marginella och gör varken till eller ifrån. Ungdomsarbetslösheten i landet är mycket högre än den officiellt angivna. 28% i stället för officiella 11%. Redan den officiella arbetslösheten är en ren katastrof.

 

Det enda budgetuppgörelsen mellan regering och samarbetspartierna har at komma med är 1000 plusjobb till långtidsarbetslösa ungdomar. En ren provokation!

 

I dag är det inte pengar som saknas utan en politik som kräver att de pengar som finns används till investeringar och fler jobb. Men så länge som inge ifrågasätter den nyliberala dogm som säger att det är bra med arbetslöshet och så länge som ingen ens knystar om de verkliga förhållandena inom det privata såväl som det offentliga så är det som i dag sägs om arbetslösheten inom politiska etablerade kretsar BARA TOMMA TUNNOR SOM SKRAMLAR.

 

Det är uppenbart att storbolagsdirektörerna oförställda girighet ligger bakom den kortsiktighet som blivit så typisk för dagens kapitalism. När faktorer som aktiekurs och minskad kostandsmassa läggs till grund för bonusprogram som skulle ansetts kriminella för bara ett par decennier sedan så spelar själva verksamheten en allt mindre roll för de som påstår sig leda den.

 

Det avgörande blir i stället att för egen vinnings skull uppfylla kriterierna i de bonusprogram eller orimliga pensionserbjudanden man själva i regel varit med om att konstruera. Ofta handlar det om ren plundring. En företeelse vore lätt att åtgärda av en ansvarskännande regering genom att in­föra en i det närmaste konfiskatorisk skatt på orimligt höga er­sättningar och andra arbetsfria inkomster.

 

- För ett är säkert. Direktörer som ägnar sitt intresse och en stor del av sin tid åt att utforma och övervaka sina egna bonusprogram eller storleken på sina pensioner är mer till skada an nytta för landet och de företag i vil­ka de verkar.

 

-Visst ansågs väl Girigheten en gång allmänt vara en dödssynd?

 

*

 

Kan vi längre lita på vara medier? Knappast: Och då menar jag inte bara vara största reklamfinansierade TV-kanaler som visar människo­förnedrande såpastrunt, gör reklam for alkohol och vevar gamla och nya amerikanska propagandafilmer näst intill var och varannan kväll. Filmer som man kan misstänka att USA:s regering gärna betalar for att få visade…

 

Utan jag menar också det som brukar kallas public service ­och

s.k. seriösa dagstidningar.

 

Nej, det går inte längre att lita på dem eftersom nästan alla medier i dag ar beroende av ekonomiska och/eller politiska makter som i sann nyliberal anda prioriterar ner sanning och djup till förmån for men lättillgängligt och lönsamt material.

 

Redaktioner utarmas och utrikes­korrespondenter far orimligt stora områden att bevaka eller sa er­sätts de genom förhållandevis "billigare" inköp av material från i huvudsak stora västliga nyhetsbyråer. Material som ofta har ambitio­nen att vilja prägla andra länders folk med sina egna regimers syn på hur världen och demokratin ska se ut och vara beskaffad.

 

Möjligen är små lokala tidningar undantagna från desinformations­spridandet eftersom de är utsatta for en ständig social kontroll och är beroende av att spegla verkligheten någorlunda rätt for sin över­levnad.

 

*

 

Jag ska avsluta med ett stycke av poeten Göran Palm. Det är i från första boken i hans blankversepos ”Sverige en vintersaga” och har fått rubriken "Fördjupa nuet". - Där beskriver han kort och redigt vad jag själv nu har försökt berätta.

 

 

Pelle Månsson 1 maj 2006